En månads rädsla över

Det är ingen tumör i tjocktarmen!
Min största oro är försvunnen.
Visst. Jag vet fortfarande inte vad det är jag har - eller hur det ska lösas. Men. Det är inte det läskiga C-ordet.
Så skönt!
Nu väntar obehaglig gastroskopi - hatar det! Och kanske en ny omgång koloskopi. Se om det är inflammation eller något liknande.
Magkatarr och gallan säger min hjärna (trots att de kollade gallan).
Det här ska vi få ordning på.
Punkt.

Påsk och oro

Glad påsk.
Är på Gotland - mitt andningshål i världen.
Igår kändes det riktigt bra.
Tänkte knappt på magen, även om det kändes i högersidan då och då.
Kunde gå på toa som vanligt - prisade vare katrinplommonen.
Och åt med familjen som vanligt.
Och inga tabletter.
Njöt av att vara här och vara med familjen.

Men idag känns den där obehagliga smärtan nästan hela tiden.
Så obehaglig och obeskrivlig.
Försökt göra andra saker.
Promenera med familjen och pyssla med saker.
Men påminns ständigt.
Jag känner ju att det är något som sitter där.
Det svider, värker och vissa ställningar kan jag inte ens sitta i.
Men värst är oron.
Ångesten.
Vetskapen om att jag på tisdag kommer att få ett besked jag nog inte kan hantera.
Och försöka mörka min oro för barnen.
Det tär.

Eftertanke och bakslag

Hemsk fredag i Stockholm.
I Sverige.
Något som gav distans till sina egna bekymmer.
Så i helgen har jag unnat mig. Inte tänkt på soppor och magbesvär. I alla fall försökt att inte tänka på det.
Leva livet fullt ut.
Shoppa. Äta och dricka. Njuta av solen.
Och det funkade rätt bra.
I natt fick jag dock bakslag - blir ju så klart så.
Har haft ont i tarmarna hela natten. Spänt. Molande. Svårt att andas Som sammandragningar.
Hård i magen och stopp i tarm är ingen bra kombo.
Men i morse släppte det lite. Mest öm i högersidan just nu. Som ett skadat revben typ.
Men vad är detta? Måste ju vara något i vägen?
Tvekar mellan att ringa vårdcentralen och be om mina svar redan idag och att vänta tills min läkartid på tisdag.
Vill jag åka till Gotland för påskhelg utan besked? Vad gör jag om beskedet är oroväckande?

Men fortfarande - distans. Jag lever. Kan jobba. Promenera. Kramas.
Äter katrinplommon och hoppas på mirakel.

Att vara rädd

Två år av uppehåll från bloggen.
Men nu är jag i någon sorts livskris.
Kommer skriva som en kratta men måste få skriva av mig.
Min mage mår inte bra.
Har känt länge (kanske sedan i somras till och med) att det känts snett.
Tyngd eller obehag på högra sidan.
I februari började det bli problem när jag åt.
Svullen, bullrig, smärtor.
Mättnadskänsla som höll i sig.
Kändes som om jag behövde gå på toa men inget kom.
Fick akuttid hos vårdcentralen i början av mars.
Hade tur - akutläkaren var expert på mage och tarm.
Jag förklarade att detta var olikt min IBS.
Nått nytt och obehagligt.
Han trodde mest på gallan.
Fick remiss till koloskopi och ultraljud.
Kändes bra att jag togs på allvar.
Blev dock sämre redan veckan efter.
Gick hem från jobbet då jag bröt ihop när jag trott mig se blod i avföringen.
Tappade aptiten och var svullen nästan hela tiden medan jag gick ner i vikt.
Åkte in akut en dag då jag inte kunnat äta mer än en smoothie på hela dagen.
Efter fyra timmar på S:t Göran fick jag träffa läkare som klämde på magen och skickade hem mig med smärtstillande och sa att jag fick avvakta mina bokade undersökningar.
Tack. Not.
Slutade äta fast föda och körde yoghurt, soppor och annat flytande som inte skulle ta stopp någonstans.
Preppade för koloskopin.
Fruktansvärt jobbig laxering, fick gå upp kl 3 på natten och ta sista omgången. Gah!
Väl där så gick det inte som det skulle.
Trots två sprutor morfinliknande så gjorde smärtorna så fruktansvärt ont när läkaren försökte ta sig vidare på höger sida.
Det var något i vägen, en krök i tarmen kunde det så klart vara men jag tänkte genast på nåt annat.
De fick ge upp och remitterade mig till röntgen.
Datortomografi med kontrastvätska.
Tid två veckor senare.
Har nu vant mig vid flytande kost och känner mig inte lika deppig och smärtan är bara svag och mer sällan.
Jobbar på som vanligt.
Har gått ner 7 kg sedan i februari.
Beach2017 liksom.
Vänner och kollegor peppar.
"Är nog bara gallan.
Det har jag också haft.
Det fixar de lätt."
Ultraljud förra veckan som inte visade något ovanligt.
Visste jag ju nästan.
Inga gallproblem troliga då.
Då återstår insidan av tarmen.
Efter ny jobbig laxering igår (där jag på slutet såg blod i det som kom ut!) så var det idag dags för röntgen.
Var inte beredd på hur jobbigt det skulle vara.
Tarmen fylldes med gas och blodet fylldes med kontrastvätska.
Fick hålla andan medan jag kördes in och ut ur maskinen.
Obehagligt och smärtsamt.
Efteråt skakis och med dimmig syn fick jag te med socker i väntrummet.
Bilderna blev bra säger läkaren men innehållet i dem får jag info om från min läkare på vc inte här och nu.
Om två veckor är min läkare är tillbaka och jag har tid hos honom.
Två veckor.
Kan inte vänta.
Ringer vc och gråter nästan i luren så de fixar telefontid imorgon med annan läkare.
Går på toa och ser återigen blodblandat slem.
Bryter ihop igen.
Och här är jag nu.
Ett vrak av oro, obehag och smärta.
Om en timme kommer barnen hem.
Då måste jag ha plockat ihop mig själv.
Vara vanliga mamma.
Skjutsa till kickboxningen.
Le och vara glad.
Jag önskar att jag inte var så rädd.