Varken strumpor eller fårskinnstofflor värmer.
Isbitar till fötter. Så himla galet symptom på något inne i kroppen.
Fredde orkar inte riktigt trösta mig i min njuroro. Han har fått trösta mig tillräckligt senaste åren. Utbrändhet. Magproblem. Höfterna. Knäskadan. Bröstet. Jag förstår honom. Men oavsett så finns oron där. Gnager.
Jobbigast på kvällen när jag ska sova. Smärta i ödemet vid ankeln. Ont i ljumsken. Händer och armar som domnar. De kalla fötterna.
Hoppas läkaren kan ge besked snart.
tisdag, oktober 30, 2018
söndag, oktober 28, 2018
Alltid är det något...
I september fick jag en jobbig upplevelse med misstänkt knöl i bröstet som upptäcktes på rutinmammografin. Efter jobbiga turer med biopsi, missförstånd om cancerbesked (lång historia) och slutligen goda besked om att det inte var något så var jag rätt slut i själ och kropp. Skrämt upp vänner och familj. Hållit saker hemliga för kidsen. Till och med tackat nej till ett jobb jag gärna velat ha.
Led av stressymptom och kvarhängande ångest. Stickningar i fötter och händer i kombination med domningar och trötthet som hängt med sedan i somras gjorde att jag återigen sökte vård på vårdcentralen nu i oktober.
Läkaren trodde på B12-brist vilket jag också gissat/hoppats på. Hon ringde nån dag senare med besked om att jag faktiskt hade B12-brist. Men hon dock la även till att mina njurvärden var lite höga. Men att vi skulle kolla upp detta om två månader.
Detta var i onsdags.
Jag googlade direkt lite kring symptom från njurarna. Och kunde helt plötsligt lägga ihop olika symptom jag haft sedan i somras. Kalla fötter. Trötthet. Svullnad vid ankeln (ödem). Och även symptomet med skummande urin konstaterade jag. Allt som tyder på till njurinflammation.
Ringer läkaren och hon bokar nya prover. Ska lämna urinprov imorgon. Datortomografi framöver. Tas på allvar.
Men detta är ingen kul diagnos förstår jag. Kronisk. Svårt att hitta orsaker. Osäkert på om det går att vända. Potentiellt farlig. Inte bra för en hypokondriker med dödsångest. Och barnen, särskilt Micha, känner av mig på en gång. Men bara att hålla tyst och bita ihop. Bygga på stressen och ångesten i själen.
Tur jag har Fredde. Den stabilaste i världen.
I mitt mestadels o-kontrollerade kaos.
❤️
Led av stressymptom och kvarhängande ångest. Stickningar i fötter och händer i kombination med domningar och trötthet som hängt med sedan i somras gjorde att jag återigen sökte vård på vårdcentralen nu i oktober.
Läkaren trodde på B12-brist vilket jag också gissat/hoppats på. Hon ringde nån dag senare med besked om att jag faktiskt hade B12-brist. Men hon dock la även till att mina njurvärden var lite höga. Men att vi skulle kolla upp detta om två månader.
Detta var i onsdags.
Jag googlade direkt lite kring symptom från njurarna. Och kunde helt plötsligt lägga ihop olika symptom jag haft sedan i somras. Kalla fötter. Trötthet. Svullnad vid ankeln (ödem). Och även symptomet med skummande urin konstaterade jag. Allt som tyder på till njurinflammation.
Ringer läkaren och hon bokar nya prover. Ska lämna urinprov imorgon. Datortomografi framöver. Tas på allvar.
Men detta är ingen kul diagnos förstår jag. Kronisk. Svårt att hitta orsaker. Osäkert på om det går att vända. Potentiellt farlig. Inte bra för en hypokondriker med dödsångest. Och barnen, särskilt Micha, känner av mig på en gång. Men bara att hålla tyst och bita ihop. Bygga på stressen och ångesten i själen.
Tur jag har Fredde. Den stabilaste i världen.
I mitt mestadels o-kontrollerade kaos.
❤️
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)