Kära
Ting skrev nyligen om att hon hade vänner men saknade en "bästis".
Jag tycker att begreppet bästis är svårt att applicera som vuxen.
Jag har väldigt många vänner, och en hel del bekanta, eftersom jag är rätt social av mig och gärna knyter kontakter.
Ett flertal har jag känt länge, sen lågstadiet eller ännu tidigare, andra har jag träffat på gymnasiet, universitet, på jobbet, via barnen eller nu via bloggen.
Några gamla vänner är jag inte lika tajt med idag som då och några nya vänner känns det som jag har känt hela mitt liv.
Under åren har några utkristalliserats som särskilt nära mig.
De vänner jag vet mest om och som vet mest om mig, de som vet mina hemligheter och jag deras.
Vänner som jag kan ringa när som helst och som kan ringa mig när som helst och vi vet att vi lyssnar och hjälper varandra.
Vill därför nämna tre av dessa här i bloggen - även om jag har många vänner som också är mig nära och kära så kanske det är dessa som numera skulle kunna kallas mina "bästisar"...
[Nu skriver jag ett långt inlägg som kanske inte intresserar andra än mig och mina vänner - men feel free att fortsätta läsa ändå.]
Johanna - som jag har varit vän med sedan ettan och som tillsammans med våra vänner Maria, Jeanette, Jenny och Jessica bildar "tjejgänget" som har hållit ihop sedan skoltiden. Johanna och jag har gått igenom mycket tillsammans, jobbiga och roliga saker.
Vi har också lyckats gifta oss med killar som är "bästisar" med varandra vilket har gjort vårt band ännu starkare.
Vi har varit brudtärnor på varandras bröllop och är gudmödrar åt varandras barn.
Varje sommar sedan 2004 har vi spenderat en vecka ihop med våra familjer på hennes föräldrars sommarställe på Gotland och det är en tradition som jag älskar.
Johanna är en vän som ställer upp till hundra procent, är godhet rakt in i märgen och som jag älskar som en syster.
Cerry - träffade jag första dan på gymnasiet och klickade med på en gång. Det var med henne jag åkte på min första charterresa utan föräldrar (till Kreta) och det var hon som faktiskt lärde mig att åka slalom (fast jag hade gått i skidskola sedan 4-årsålder).
Vi har festat, pluggat, festat lite till och på nåt sätt formats till vuxna människor.
Trots att hon bott i andra städer, andra länder eller som nu på andra sidan jorden i Sydney - har vi alltid varit tajta och avstånden har inte märkts av när vi träffats eller hörts.
Även hon har varit tärna på mitt bröllop och jag på hennes i Australien förra året.
Nu har hon också fått barn och jag känner då att jag kan vara hennes stöd ibland, som "erfaren tvåbarnsmamma", och vi får ännu mer förståelse för varandra.
Cerry är en sprudlande källa till glädje för mig och jag saknar henne mycket - men som alltid när vi ses nästa gång kommer de där åren som gått knappt märkas av.
Pia - som jag hade turen att få som kollega - eller det var ju hon som fick mig som kollega - när jag började på mitt nuvarande jobb 2001.
Alla de timmar vi har spenderat med varandra de år vi jobbade ihop, de skrattanfall vi utlöst hos varandra och de hemligheter vi utbytt har gjort oss oerhört sammansvetsade.
Vi har köpt hus i samma veva, skaffat barn i samma veva (även om hon hann lite före) och varit med på varandras bröllop.
Det är få människor som jag har skrattat så mycket med som med Pia och vår humor är på samma nivå i alla lägen - ibland behöver vi inte ens säga vad vi tänker förrän vi förstår varandra och brister ut i skratt.
Det är otroligt härligt att ha hittat en så nära vän senare i livet och jag räknar med att vi alltid kommer att skratta ihop.
Så, nu har jag fått uppta lite av min bloggspace till en liten eloge till mina käraste vänner.
Men samtidigt har jag så klart fler nära och kära som inte blev nämnda ovan - gamla kära vänner som jag träffar när jag kan, kanske en gång per år eller någon gång i månaden och som gör mig lycklig och tacksam eller nya vänner som jag kanske träffar (eller läser) varje dag och som lättar upp min vardag och ger mig inspiration - ni vet vilka ni är och att ni minsann är viktiga för mig också!
Och självklart är min allra allra bästaste vän i heeeela världen (som Pumba skulle säga) nu och (förhoppningsvis) för alltid
Fredde!
Puss å godnatt på er!
