Theo - ingen spindelman

Idag har vi haft major [mäid-jör] psykbryt här hemma.
Theo stod för det för en gångs skull.
Det började med att han ville ta in en liten gammal polisbil som legat ute i sandlådan sen i somras.

Visst, det var ju okej. Vi får tvätta den i handfatet sa jag.
När vi kommer in börjar Theo glatt tvätta bilen men skriker plötsligt hysteriskt: "En spiiiiindeeeel!!!"
Ja, men släpp bilen då säger jag.
"Den är på deeeejj mamma! Ta bort den, ta bort den!"
Jag börjar titta på mig själv, skakar håret men ser ingen spindel.
Tar av mig tröjan. Ingen spindel.

Theo är fortfarande upprörd men jag säger att spindeln är borta nu.
Han tar av sig kläderna för att hoppa i badkaret som jag ska fylla på med vatten.
Väl i så vill han ha Michas badbalja. Jag lägger i den i karet.
Pratar i telefon under tiden med Aphro som ska komma på besök imorgon.
Plötsligt - illvrål. Tittar ner i baljan och ser en spindel krypa över Theos fot.
Shit... Lägger på luren.
Theo är hysterisk. Slänger sig naken ur karet och i min famn.
Jag lyfter bort honom och tar spindeln med papper. (Ja, jag dödar den. Regnar det imorgon är det mitt fel.)
Går runt med gråtande och skakande son. Har satt ner ledsen dotter ensam på golvet. Känner mig rätt handfallen som mamma...

Till slut lugnar han sig lite. Jag lovar att spindeln nu är borta.
Att jag spolade ner den och den är väck.
Sätter Theo på skötbordet. Han far upp och skriiiiker. "Spiiindel!! Spiiindel!!"
Jäklar. Det var två. Nummer två kröp nu över Theos hand.
Sätter ner Theo och tar återigen bort spindel med papper och spolar ner. (Ja ,shit så det ska regna imorgon på mig. SMHI måste bli knäppa när de utlovat sol och +10...)
Denna gång går det inte att lugna honom.
Han är helt hysterisk.
Skakar. Skriker. Gråter. Rycker. "Var är den??? Är den här? Var är den mamma?"
Alla ljud, rörelser eller antydningar till något litet gör att han rycker till.
Han kan inte ha fötterna på golvet och jag får inte släppa honom en sekund.
Kånkar på naken son i 40 minuter. (Fråga mig inte vad dottern gjorde under tiden, jag är så tacksam att hon gillar sin napp...)
Till slut får jag på honom blöja och lite kläder och han kan sitta hopkrupen i mitt knä i soffan till Fredde kommer hem.

Nu kan han prata om spindeln som var "sååå liten och gul" och jag hoppas verkligen att detta inte gett men för livet. Spindelskräck är ju inte kul liksom.

Till råga på allt så började han kännas varm under tiden och Fredde berättade att det var ett sånt här hysteriskt anfall T hade på planet timmarna innan hans feberkramp i Thailand (!).
(Fast inte för spindlar den gången utan för trycket i öronen.)
Så för säkerhets skull har han fått Alvedon så eventuell feber ska hålla sig borta.

Barn - en källa till glädje och en källa till ständig oro!