Rörd till tårar av Zelmerlöw-pojken

Igår grät jag på jobbet.
Det var lite oväntat och jobbigt.
Nej, ingen var elak mot mig eller så, men jag lyssnade på min "frikorts"-kille Måns Zelmerlöw som sommarpratade i P1.
Han var rätt kul och så där lagom mysig som jag föreställt mig.
Lättsamt prat blandat med bra musik.
Men sen så kom han till ämnet Khao Lak.
Där han hade varit när tsunamin slog in.

Hur han hade klarat sig och försökt hjälpa människor.
Det blixtrade till i skallen på mig, tankar på mamma och den hemska händelsen och tårarna bara flödade.
Där framför datorn.
Kändes lite pinsamt.

Men ibland måste man få böla av sig oavsett plats.
Och jag bölade av mig och sen mådde jag toppen igen.

Jag gillade Måns sommarprat.
Han bjöd på inblickar i sitt liv.
Om än ett himla ungt liv.

För han är ju förbannat ung. Tio år yngre än mig.

Eller är det jag som är gammal numera?
32 år, gift, två barn, pensionsspar, två Volvobilar, villa, letar rynkor och gråa hår och blir bakis på ett par glas rosé...
F*ck, det ÄR jag som är gammal.
Här kommer i alla fall bild på puman.
Jag skäms inte för att säga det.
Måns Z har ett utseende som knockar mig...