Jag har krockat.
Frontalkrockat med en stolpe på väg från gymet.
Jag mår bra.
Så ni inte oroar er.
Men bilen mår desto sämre.
Maken är inte allt för glad.
Men inte så arg som jag föreställde mig sekunderna efter krocken.
Det var inte livet som passerade i revy.
Det var tanken på en skitsur man.
Sån känsloyttring vill jag helst slippa.
Men det är svårt att mörka en krossad vindruta och lätt intryckt front.
Jag är mest glad att jag lever och att jag inte skadade någon annan.
5 kommentarer:
Jag är också glad att du lever!
Bilar spelar aldrig någon roll i såna här lägen.
Nä.
Men det är inte lajbans att ha krockat så där totalt i onödan!
Bara för att jag tappade koncentrationen i en microsekund.
Vägen svängde.
Men det gjorde inte Kattis.
Skönt att du lever. Bilar är bara fortsakffningsmedel. Det går att införskaffa ny eller laga till med plastic padding men dig... hade varit svårt att laga...
Attans vilken tur att det gick bra ju!
Men jag skrattar lite ändå...för du tar det med ro..."vägen svängde men det gjorde inte Kattis" =)
vägen svängde, men inte Kattis, låter som något jag kan göra.
Var rädd om dig, ibland kan det komma en massa känslor efteråt fast allt gick bra.
Även om du är viktigare än bilen, hoppas jag att det ordnar sig med den oxå.
Skicka en kommentar