Det oundvikliga mötet...

Tog en sväng till gymmet, trots förkylningskänningarna.
Avbokade mitt core-pass och satsade på styrketräning istället.
Min väninna P skulle också komma.
Efter en stund på den flytande stegmaskinen (vad heter den där grejen man liksom flyter åt sidan med fötterna i?) körde jag armar i triceps- och bicepsmaskinerna.
Kändes bra.
Däremot kändes det inte riktigt lika bra när jag vände mig om för att byta till ny maskin.
På en träningscykel sitter hon.
Kompisfrun vi brutit kontakten med.

Jag säger spontant hej.
Mycket neutralt, nästan glatt.
Hon svarar hej på ett mycket mer sammanbitet sätt.
Ögonen säger ännu mer.
Jag.
Gillar.
Inte.
Dig.

Jag nämner att jag hade tänkt skriva ett brev till henne för att klargöra saker.
Så att hon vet var vi står.
Hon tycker att det är onödigt.
Hon fräser att hon nu först förstått att vi inte vill ses.
(Vad i hela friden har maken hennes sagt innan - att vi varit sjuka?)

Då kommer P och ger mig en ursäkt att lämna den aggressiva zonen.
Vi går till stretchmattorna.
Känns mycket skumt.
Hur kan kvinnan vara så full av ilska?
Ilska över mig?
Jag har så otroligt svårt för aggressiva människor.
Varför kan man inte bemöta människor på ett vettigt sätt?

Jag går till rummet brevid och kör lite ryggövningar.
Känns fortfarande mycket konstigt.
Inte alls sugen på att träna längre.
Går ut för att säga hej då till P.

Då står hon plötsligt där i gången mellan de två salarna.
Konfrontationen är ett faktum.
Anklagelser och aggression studsar emot mig - framfrästa genom sammanbitna tänder.

Men jag bryter inte ihop som jag gjorde i somras.
Nej, jag tar inte åt mig det minsta faktiskt.
Jag får närmast hålla mig från att skratta.
Det är som om jag flyter ovanför och ser på spektaklet.
Hur arg hon är och hur otroligt lugn jag är.

Automatiskt tar jag på henne då och då för att lugna.
Jag tänker inte ens på att jag gör det men ser hur hon gång på gång rycker till och stirrar ännu argare på mig.
Ögonen talar.
Rör.
Mig.
Inte.

Slutligen stormar hon iväg.
Jag går ut till P och ler.
Ler för att det är så komiskt.
Hur kan någon tycka så otroligt illa om mig?
Ler för att jag faktiskt har vunnit den där maktkampen.
Jag varken grät eller var arg - jag var lugn och rent av trevlig.
Trevlig mot någon som så starkt ogillar mig.
Jag tycker fasen att jag är storsint.
Men så vet jag ju att det är hon som förlorat mest på detta.
Hon som bränt alla sina broar.
Förlorat fler vänner än hon har kvar.
Hon som kommer vara en bitter kvinna.
Inte lycklig.

Tyvärr så innebär det ju att även hennes man, som vi älskar så, inte heller kommer få vara lycklig.
Det är inget att le åt.
Det är sorgligt.
Men jag hoppas att han en dag tar sitt förnuft till fånga.
Att han vågar.
Till dess förstår jag att vi inte kommer att uppleva några okej "råkar springa på varandra på stan"- eller "umgås på samma fest"-tillfällen.
Det har hon gjort perfectly clear.
Civiliserat beteende är inte att tänka på.
Fine.
Gissa vem som har mest och underbarast vänner?
I still win.
Ha!