Jag skulle kunna bitcha om hur mycket jag har att göra på jobbet och hur lite jag hinner.
Eller hur jobbigt det är att Theo nu också blivit lös i magen.
Men.
Idag är mina tankar med min kollega som nu kanske förlorar sin make i och med en totalt onödig olycka.
Jag tänker på hur fruktansvärt orättvist ödet kan vara.
Och hur skört livet är.
Jag tänker på hennes söner och barnbarnen.
Jag tänker också på min egen familj.
Och hur tacksam jag är att jag har dem.
De jag har.
Och de jag hade.
Min familj är det viktigaste för mig alla kategorier.
Allt annat är ju meningslöst i jämförelse.
4 kommentarer:
Tankarna är med dig och kollegan.
Självklart är familjen viktigast.
Så sant - familjen framför allt!!!
(hmmm, lät nästan som något slagord från veloursjuttiotalet... :D)
Det är jobbigt när någon nära drabbas...vid såna tillfällen hamnar jag snabbt i nuet och är tacksam för det fina jag har...
Åh fy fan. Hugger till i magen när man läser sånt här.
Skicka en kommentar