Den krassa semestersanningen

Alltså det här med att umgås dygnet runt med sina barn på semester...

Hur funkar det för er andra?

Vi har nu spenderat drygt tre veckor ihop, twentyfourseven, och både jag och Fredde känner att det tar på krafterna.
De eviga bråken, trotset (Micha är i någon frigörelsefas), tjafset, de ständiga "jag har inget att göööra" och tjatet om att få spela på dator eller iPad.
We need a break!

Jag förstår helt ärligt inte hur en del föräldrar frivillig väljer att typ aldrig ta barnvakt?
Att aldrig få egentid i några timmar och bara vara kvinna och man utan att ständigt vara "maaammaaa" och "paaaappaaa".
Har fått höra "Man skaffar inte barn för att lämna bort dem..."
Men för mig och Fredde är det viktigt att vi hinner med oss själva också så att vi orkar ha tålamod med att uppfostra, lyssna, roa och hitta på saker ihop.
Vi älskar våra kids så enormt mycket
men just nu är vi två krutdurkar som exploderar hela tiden.
Såååå trist.

Har planerat lite aktiviteter sista veckan på Gotland, så vi ska slippa lite vardagstjafs som uppstår när vi bara är i huset.

Och när vi kommer hem har vi en datenight bokad då pappa tar barnen.

Det behöver vi.

Men nu kör vi en dryg vecka till här på underbara Gotland och hoppas att lite biobesök, Fårö-turer, ponnyridning och medeltidsparad ska hålla humören uppe.

Wish us luck!

PS. Nästa år MÅSTE vi boka in fler besök till oss. Gärna med barn. Det är helt klart lösningen...