Att vara rädd

Två år av uppehåll från bloggen.
Men nu är jag i någon sorts livskris.
Kommer skriva som en kratta men måste få skriva av mig.
Min mage mår inte bra.
Har känt länge (kanske sedan i somras till och med) att det känts snett.
Tyngd eller obehag på högra sidan.
I februari började det bli problem när jag åt.
Svullen, bullrig, smärtor.
Mättnadskänsla som höll i sig.
Kändes som om jag behövde gå på toa men inget kom.
Fick akuttid hos vårdcentralen i början av mars.
Hade tur - akutläkaren var expert på mage och tarm.
Jag förklarade att detta var olikt min IBS.
Nått nytt och obehagligt.
Han trodde mest på gallan.
Fick remiss till koloskopi och ultraljud.
Kändes bra att jag togs på allvar.
Blev dock sämre redan veckan efter.
Gick hem från jobbet då jag bröt ihop när jag trott mig se blod i avföringen.
Tappade aptiten och var svullen nästan hela tiden medan jag gick ner i vikt.
Åkte in akut en dag då jag inte kunnat äta mer än en smoothie på hela dagen.
Efter fyra timmar på S:t Göran fick jag träffa läkare som klämde på magen och skickade hem mig med smärtstillande och sa att jag fick avvakta mina bokade undersökningar.
Tack. Not.
Slutade äta fast föda och körde yoghurt, soppor och annat flytande som inte skulle ta stopp någonstans.
Preppade för koloskopin.
Fruktansvärt jobbig laxering, fick gå upp kl 3 på natten och ta sista omgången. Gah!
Väl där så gick det inte som det skulle.
Trots två sprutor morfinliknande så gjorde smärtorna så fruktansvärt ont när läkaren försökte ta sig vidare på höger sida.
Det var något i vägen, en krök i tarmen kunde det så klart vara men jag tänkte genast på nåt annat.
De fick ge upp och remitterade mig till röntgen.
Datortomografi med kontrastvätska.
Tid två veckor senare.
Har nu vant mig vid flytande kost och känner mig inte lika deppig och smärtan är bara svag och mer sällan.
Jobbar på som vanligt.
Har gått ner 7 kg sedan i februari.
Beach2017 liksom.
Vänner och kollegor peppar.
"Är nog bara gallan.
Det har jag också haft.
Det fixar de lätt."
Ultraljud förra veckan som inte visade något ovanligt.
Visste jag ju nästan.
Inga gallproblem troliga då.
Då återstår insidan av tarmen.
Efter ny jobbig laxering igår (där jag på slutet såg blod i det som kom ut!) så var det idag dags för röntgen.
Var inte beredd på hur jobbigt det skulle vara.
Tarmen fylldes med gas och blodet fylldes med kontrastvätska.
Fick hålla andan medan jag kördes in och ut ur maskinen.
Obehagligt och smärtsamt.
Efteråt skakis och med dimmig syn fick jag te med socker i väntrummet.
Bilderna blev bra säger läkaren men innehållet i dem får jag info om från min läkare på vc inte här och nu.
Om två veckor är min läkare är tillbaka och jag har tid hos honom.
Två veckor.
Kan inte vänta.
Ringer vc och gråter nästan i luren så de fixar telefontid imorgon med annan läkare.
Går på toa och ser återigen blodblandat slem.
Bryter ihop igen.
Och här är jag nu.
Ett vrak av oro, obehag och smärta.
Om en timme kommer barnen hem.
Då måste jag ha plockat ihop mig själv.
Vara vanliga mamma.
Skjutsa till kickboxningen.
Le och vara glad.
Jag önskar att jag inte var så rädd.