Farsdag med tydlig klyfta

Farsdag idag.
Inleds med att jag får sovmorgon.
Till efter nio!
Nästan som morsdag skulle man kunna säga.
Najs.

Däremot fick jag inte följa med när Fredde och barnen nu stack till Mulle Meck-lekplatsen för att leka idag.
Det ska han nämligen göra med bästa vännen - som jag nu inte längre får/kan umgås med...

Det är en sån sak som jag kan bli sjukt ledsen och besviken på.
Att det liksom är bestämt att jag inte ska följa med.
Självklart är det bra att jag kan vara hemma och fixa och få egentid och allt sånt.
Det hade jag kanske ändå valt över att stå på en lekplats en grå söndag - men just nu känns det som att det hade varit jättemysig att få följa med sin familj och göra nåt gemensamt...

Men främst blir den så uppenbar.
Den där klyftan som finns mellan mig och makens bästa vän.
Nåt jag inte tänker på när de har killkvällar, för då har jag ju aldrig varit med, men när de gör saker jag skulle kunna vara med på...
Jag kan bara säga att det gör ont.
Ont att någon, som jag faktiskt tycker så mycket om, inte längre känner samma sak för mig och inte kan eller vill träffa mig.
Fuck vad det känns.