Städskulden växer

Ja, jag vet.
I am a fucking idiot när det gäller de krav jag ställer på mig själv.
Jag är sjuk.
Jag har jobbat nästan hela dagen.
Varför städa inför städhjälpen liksom?
Jag har blivit städgalen.

Tror min städfascism började förra året.
Japp.
Jag vet nästan exakt när.
Den dag F kom hem och meddelade att hans kompis (för övrigt gift med den onämnbara) hade sagt att vi hade jäkligt stökigt hemma.
Ja, hans exakta ord kanske inte var så men meningen var att vi hade ett stökigt hem.
"Bättre lite stökigt än ett rent helvete som du har hemma!"
Det tänkte maken säga, men det sa han inte.
Och hur mycket jag än vill strunta i det, skita i vad någon annan tycker, så gnager det lik förbannat i mig att någon tycker att vi har så stökigt att det måste påpekas...

Det är lättare för F.
Det är det.
För hur gärna man vill leva i ett jämställt och modernt samhälle så är det ändå oftast kvinnan i förhållandet som får bära "skulden" när allt är så himla o-perfekt.
Eller i alla fall känna den (jo jag vet, totalt onöööödiga) skulden över att inte kunna "fixa det".
F couldn't care less.
Jag bryr mig alldeles för mycket.
Sjukt för mycket.
Och ändå får jag inte till det.
Jag städar och plockar.
Men det är ju redan fel i grunden när vi inte har nåt organiserat hem.
Det är som att kratta löv i storm.
Varför anstränga sig när saker sticker ut ur omaka bokhyllor och lådorna rymmer skräp från ett decennium sen, som borde rensats och slängts men som ingen orkat?
Jag önskar att jag kunde rycka på axlarna och strunta i det.
Men istället så springer jag runt och plockar och stuvar undan och fixar trots att jag är trött och sjuk och kommer få hostattacker i natt...

Ni som avundas min städhjälp.
Don't.
Det är alldeles för mycket nojjande och fixande innan för att det ska vara värt det ibland.
Men jag lever på den där jättekassen ovikta barnkläder som imorgon kommer ligga i vikta fina högar.
DET hade jag inte orkat göra ikväll.

Host å go'natt!