Mentala gränser

Okej.
Så här är det.
Utan att låta allt för full av mig själv (vilket är svårt att undvika, men jag ber om ursäkt i förhand).
Vi skulle kunna bjuda apmycket för det där huset.
Vår nuvarande ekonomiska situation klarar det.
(Jag har korrigerat mitt ordval här från tidigare inlägg...)

Men.

Maken och jag har satt en mental gräns för vad vi tycker vi kan buda.
En mental gräns för hur mycket lån vi vill ha igen.
En mental gräns för hur mycket det där huset egentligen är värt.
"Det är inte byggt av guld liksom, älskling", som F så fint uttryckte det.

Problemet är att det främst är F som har den mentala gränsen.
Jag har mest mentala problem.
Ja ni känner ju mig.
Ändå är det jag som ska ansvara för budgivningen och kontakten med mäklaren.
Känns som att sätta en spelberoende vid ett Black Jack-bord med direktiv att inte satsa...