Okej.
Så här är det.
Utan att låta allt för full av mig själv (vilket är svårt att undvika, men jag ber om ursäkt i förhand).
Vi skulle kunna bjuda apmycket för det där huset.
Vår nuvarande ekonomiska situation klarar det.
(Jag har korrigerat mitt ordval här från tidigare inlägg...)
Men.
Maken och jag har satt en mental gräns för vad vi tycker vi kan buda.
En mental gräns för hur mycket lån vi vill ha igen.
En mental gräns för hur mycket det där huset egentligen är värt.
"Det är inte byggt av guld liksom, älskling", som F så fint uttryckte det.
Problemet är att det främst är F som har den mentala gränsen.
Jag har mest mentala problem.
Ja ni känner ju mig.
Ändå är det jag som ska ansvara för budgivningen och kontakten med mäklaren.
Känns som att sätta en spelberoende vid ett Black Jack-bord med direktiv att inte satsa...
7 kommentarer:
Jag hoppas ni får huset!
Men.. :)
Mentala gränser är bra, riktigt bra, för det är inte av guld, och det kan komma ett nytt hus (och gör det förmodligen), som Ni vill ha om ni missar detta.. Ett hus inom den menatala gränsen..
men åh vad jag håller tummarna!! :)
Diskussionämne nästa gång jag träffar F: Varför blir våra frutimmer så underliga och märkliga och känslomässiga när vi är igång med affärsuppgörelser där dom bör hålla huvud kallt och tänka logiskt.
Logik!? Va pratar du om??? Känsla är det som gäller!!! KÖÖÖÖÖP!!! BUDA SOM F-N!!!!
Du och jag Fredrik.
Du och jag.
Förstår dig Kattis!
Alltså det spelar ju ingen roll vad det är, vill man ha det så vill man. Oavsett om det ä ett hus, en väska, ett speciellt nagellack.
Tänk att inte karlar fattar det...;0)
Lycka till med budandet!
Men hallå!
NU fattar jag vem William W är!!
Men darling då!! :o)
Tur att du har en blå gitarr och vacker sångröst så att poletten kan trilla ner... ;o)
Och dina ekonomiska råd ska man ju lyssna på.
Kattis is right, but lets do what we can to keep it a secret...
Skicka en kommentar